Äntligen lite varmare. Är det bara jag som tycker att det inte känts som maj hittills? Det har varit så himla kallt. Maj brukar liksom vara den första månaden då man kan använda vårkläderna på riktigt, varje dag. Själv har jag kört med vinterkappan fram tills igår. Nu känns det genast lite mer hoppfullt.
Barnkalas!
Till helgen ska jag på barnkalas! Det är mitt kusinbarn Alex som fyller ett år. Ser verkligen fram emot det. Alex är en livlig liten krabat som verkar ha fått mammas temperament. Mamman, Lina, är min kusin alltså. Lina och jag är jämngamla och vi gick i samma klass på grundskolan. Hon hade allas respekt – elever och lärare. På ett bra sätt alltså. Vet inte hur jag ska beskriva det, men hon är smart, mycket smart. För det mesta är hon kolugn men om hon stör sig på något blir det liv i stugan kan jag lova! Jag gissar att det inger respekt bland folk på något vis.
När vi gick i grundskolan var det väl lite si sådär med miljön och miljötänket. Visst, miljörörelsen växte väl fram under 80-talet men det var långt ifrån ett allmänt medvetande som det är idag. Lina startade en miljöförening på skolan. ”Gröna skogar” hette den vill jag minnas.
Barnkläder med gott samvete
Vad köper man då för födelsedagspresent åt en miljömänniskas ettårige son? Jag tänkte att barn alltid behöver kläder. Det uppskattas jämt. Jag hittade en butik med giftfria och miljömärkta barnkläder på nätet. Övervägde att köpa ett fem-pack med härliga sockor i pastellkulörer. Jättefina! Men så hittade jag en pyjamas med små valar på. Det var ett helt underbart mönster, garanterat designat.
Kollade runt en stund och märkte att det fanns en massa andra barnkläder också. Tröjor, skor, byxor och shorts, med mera. Dessutom har de leksaker och gosedjur o så. Tycker att det känns skönt att köpa när man vet att produkterna inte innehåller något gift. Är säker på att mamma och pappa gjorde sitt bästa när jag var liten, men det var nog inte så lätt att hitta miljömärkta barnkläder och leksaker på den tiden.
Kommer ni ihåg tavlorna på gråtande barn som var så vanliga på 80-talet? Kan det varit deras tråkiga och icke-miljömärkta kläder som gjorde att barnen grät? Skojjar bara, men jag är säker på att lille Alex kommer att tacka oss en vacker dag för att vi till slut började tänka på vår planet – och vår hälsa. Bättre sent än aldrig.
